Prolog - Det sitter i våra gener
”En dag utan att någon busvisslade på mig var en dålig dag” beskrev min mamma sin ungdomstid för mig. Min mamma var något vild i sin tonårstid, sökandes och rastlös. Tills den dagen hon träffade min pappa. Den beskrivningen hon målade upp för mig, känslan av den stora kärleken, har jag sökt efter hela mitt liv. Min mamma och pappa levde sina liv ihop, inte helt problemfritt, men han älskade henne och hon honom.
Ganska snabbt förstod jag att vi tjejer fanns för att behaga männen. Vi skulle se bra ut, vara charmiga och sexiga. Mamma sydde de mest fantastiska kreationerna till mig och givetvis var det jag som var först i högstadiet att bära nätstrumpbyxor. Försökte jag ha på mig något som alla andra hade, en grå collegetröja tex, kunde hon handgripligen slita av den. Eller hämtade mig från 24-timmars volleybollturneringen jag spelade i, jag hade ju faktiskt en pojkvän att vara med.
Jag är uppvuxen i motorsportsvärlden som var kantad med fester, sprit och män. I garagen mekades det och pinupp-kalenderarna prydde väggarna. Jag körde Folkrace och Rally och det var intensiva helger med tävlingar och event med mycket festande.
Jag har varit med om övergrepp och skam men någonstans i allt detta – en stark brinnande låga för vem jag är.
Nej det här är inte ytterligare en snyftande historia om att vara kvinna, offerkoftan har aldrig klätt mig och jag avgudade mina föräldrar och min mamma blev min bästa vän. Min mamma hade sin historia som formade henne till den hon var.
Det är inte heller en feministisk blogg om jämställdheten hemma, vi är olika och vi är bra på olika saker. Sen spelar det ingen roll vem som gör vad.
Däremot vill jag förmedla att vi måste sluta be om ursäkt för att vi är kvinnor! Jag hoppas kunna förmedla det med både humor och allvar.
Inte för min skull utan för nästa generation kvinnor.
